I vilken ände börjar man återhämtningen? Vad kan man göra när ingenting verkar fungera längre? Jag blev ordinerad vila i vid bemärkelse och att delta i en stresshanteringsgrupp.
Diagnosen utmattningssyndrom bygger på flera olika symptom, bland annat psykisk utmattning men även en fysisk trötthetskänsla. Jörgen Herlofson menar att stress orsakar fysisk ohälsa såsom högt blodtryck och andra hjärt- och cirkulationsproblem. Mina muskler värkte överallt och hela tiden. Spänningstillståndet hade lett till rörelsesmärta och ömmande muskulatur.
Det finns olika sätt att mäta tillfrisknande på. Tid är förstås ett sätt. När började jag känna mig starkare? Hur lång tid tog innan jag kunde gå tio minuter utan att behöva stanna och vila? Jag ser mitt tillfrisknande som en läkning av både kropp och själ. Min kropp började att återhämta sig efter ett par månader. Att träna kroppen var jag van vid men det var helt andra regler som gällde nu, eller rättare sagt det fanns inga regler och jag visste inte hur min kropp skulle reagera. Det svåra är balansen mellan att våga försöka och vara klok nog att vänta eller låta bli. I stresshanteringsgruppen diskuterade vi hur man balanserar olika behov: det kognitiva behovet (tanke- och idéstimulans), det känslomässiga behovet, det sociala behovet, det fysiologiska behovet och det existentiella behovet. Jag började med det fysiologiska behovet genom att försöka göra min kropp starkare.
Min kropp fick en skjuts i tillfrisknandet genom en vecka i fjällen. Ny miljö, härlig luft och fullständigt befriat från vardagliga krav. Jag åkte skidor. Det gick sannerligen inte fort och det arbete som jag lade ner för att ta mig fram gav inte utslag i hastighet. Jag fick kämpa för varje meter men samtidigt var det så lockande att åka högt uppe bland fjällen och att befinna sig i ett vilsamt och vackert landskap. Luften kändes lättare att andas och för varje dag gick det en aningen bättre att ta sig fram på skidorna. Det ständiga motståndet i kropp och i sinne byttes mot en aning av lättnad och en känsla av förhoppning.
Fjällresan blev en vändpunkt för mitt fysiska tillfrisknande. När jag återvände hem hade jag fått självförtroende att våga. Det var bara en fråga om att hitta lämpliga sätt att träna. När jag gick till badhuset för att simma var jag övertygad om att jag skulle sjunka som en sten. Min kropp kändes tung, trög och musklerna värkte hela tiden men när jag kom i vattnet så flöt jag. Det var en upplevelse som jag aldrig hade upplevt tidigare i en simbassäng. Jag kunde utan större ansträngning ta mig fram genom vattnet. Jag gled genom vattnet utan att behöva kämpa och värken i musklerna avtog. Vid en framgång som denna är det lätt att förivra sig, men jag hade bestämt mig redan innan jag klev i vattnet att jag bara skulle simma 10 längder. Inte en meter till oavsett hur bra det kändes. Efter simningen vågade jag mig på längre promenader och sedan vissa yogaövningar.
Att orka vara ute och gå ger vinster på flera plan. Jag kommer hemifrån och ur sängen, jag kommer ut bland människor och ser att livet faktiskt pågår därute, jag glömmer för en stund bort mina egna problem och hinder samt att min kropp kommer i rörelse. Promenerandet varierar jag med stavgång och har i ärlighetens namn haft några ordentliga motgångar på grund av att jag har förivrat mig. Det är lätt att glömma bort att låta kroppen vila när jag har flugit fram på en positiv känsla som jag i stunden tror ska bära mig hur långt som helst. Det finns fler avigsidor med att låta fysiologiska behov styra återhämtningen. Det finns tillfällen då jag har använt motionerandet som en flykt från den mentala utmattningen eller nedstämdheten. Ju mer ledsen jag har känt mig - ju längre och fortare måste jag exempelvis stavgå. Sammantaget tycker jag att den fysiska delen av utmattningen har varit hanterbar. Jag har byggt upp min kropp igen genom att sätta upp mål men också gränser.
Åååå! Om vi bara kunde låta bli att hela tiden sätta upp mål för oss själva. Konsten är att bara vara, här och nu. Inte sikta uppåt. Stjärnorna är ju inte ens att tänka på, men taket är tillräckligt högt för att vi ska försöka att pressa oss lite till. Det är precis där vi måste ändra på oss själva. Promenader för promenadens egen skull. För att andas frisk luft, för att uppleva glädjen i att röra på sig, för att ta in naturen med alla sinnen. Inga krav på prestationer och fler muskler. Bara finnas där som en del av det stora hela. Det ger på sikt mer ork men framför allt ger det en inre tillfredsställelse. Man har fått vara människa och inte maskin.
SvaraRaderaSimning inte för att avverka längder utan för upplevelsen av att flyta i vattnet, vårt allra första element.
Samvaro med andra människor, kanske med samtal, kanske i tystnad. Utan krav. Det är så vi kan få tillbaka livsglädjen, för den måste vi återerövra för att sedan, saka men säkert kunna bli hela även rent kroppsligt.
Lycka till med denna utmaning. Kram Karla
Fast alla mål är inte av ondo. Mål kan vara meningsskapande och motiverande också. För mig är problemet snarare det som händer om jag inte når målet. Det är ju inte så dumt att baka sockerkakan färdig eller samla in pengar till en skolresa. Jag har mål som hjälper mig ta mig genom dagen och som får mig att må bättre som t. ex. att vara påklädd när dottern kommer hem från skolan eller att träffa en vän en gång i veckan. Det innebär att jag pressar mig men långsiktigt mår jag bättre både fysiskt och psykiskt om jag kommer upp ur sängen. Det är inte alltid lätt att kunna njuta av promenaden men med målets hjälp så kommer jag i alla fall ut. Så jag tror fortfarande på mål som sunda morötter däremot försöker jag jobba med misslyckandet av att fullfölja ett mål. Vad händer när man inte lyckas med det som man förutsatt sig?
SvaraRaderaDet händer ingenting. Solen går upp varje morgon och ner varje kväll. Vår följer på vinter och sommar på vår. Livet fortsätter alltså som vanligt. Det är den inställningen till sina mål man måste få för att kunna misslyckas utan att brytas ner. Vi har alla rätt att få misslyckas utan att behöva må dåligt av det.
SvaraRadera...Vill börja med att säga, vilken fin blogg du startat. Jag är helt ny på det här området med bloggande så ha överseende med om det hoppar grodor från mig :-)
SvaraRaderaJag har funderat mycket på -när är man helt återställd? Är det när man orkar vara uppe en hel dag utan att vila mitt på dagen, eller är det när man känner att man börjar våga ta sig an uppgifter igen? Är det när man har gjort uppgiften utan att drabbas av huvudvärk och övermäktig trötthet eller är det när man kan sluta skriva upp allt maniskt man ska komma ihåg.
Första gången jag råkade ut för när kroppen stängde av var allt så fokuserat på att komma tillbaka till arbetet så fort som möjligt. Det hela blev till en prestation för mig. Klart jag skulle tillbaka till arbetslivet igen så fort som läkare/försäkringskassa/chef ville. Jag skulle få ordning på bitarna igen. Jag ville aldrig riktigt acceptera att min kropp/hjärna betedde sig som den gjorde. Jag var sjukskriven 3 mån och träffade en terapeut på jobbet 5ggr som jag snurrade upp ordentligt. Jag övertygande honom och läkaren att jag var frisk och skulle tillbaka till jobbet igen.
Nu vet jag bättre! Jag är evigt tacksam för alla träffar på vidarkliniken. Förutom att jag har lärt känna nya trevliga människor har jag också lärt känna mig själv. Jag har fått nya redskap att hantera mina svårigheter med och jag ser min återhämtning som en krokig smal stig. Jag provar mig fram, utvärderar och provar lite till.
Jag hörde en gång en klok människa säga -det tar lika lång tid att bli frisk som det tog att bli sjuk.
Jag tycker också om Karlas inlägg om att solen går upp och ner som den ska oavsett vad som skett under dagen och att efter vintern kommer våren...det är vackert!