Jag var inledningsvis skeptisk till att deltaga i gruppsamtal. Det kändes opersonligt men jag var också orolig för att den sociala situationen skulle trigga igång vissa beteenden hos mig som att vara duktig i ”klassen”, att känna mig tvungen att vara trevlig mot mina meddeltagare och känna ansvar för att gruppen fungerade genom att tala om det blev tyst eller genom att inte göra ”läraren” besviken. Dessutom skulle vi få ”läxor” att göra till följande gång och jag kände hur prestationsmänniskan i mig vaknade till liv, för jag ville vara duktig och lyckas med detta också förstås. Men mina farhågor kom på skam och det är till stor del tack vare terapeuten som ledde sessionerna som skapade ett rum befriat från krav och förväntningar.
Den stresshanteringsgrupp som jag fick deltaga i var också en kurs som syftade till att var och en skulle finna sina egna verktyg för att kunna fortsätta att påverka sin omgivning och förändra sin tillvaro. Inledningsvis fick lära oss om stressens orsaker, symptom och konsekvenser. I kursmaterialet står det att ”när vi reagerar fysiskt och psykiskt på påfrestande omständigheter upplever vi stress”. Det är en naturlig del av livet och människan är skapt för att hantera kortvariga påfrestningar utan risk för att vi tar bestående skada. Problem uppstår när påfrestningarna blir långvariga och svårhanterliga och vi inte får nödvändigt utrymme för vila och återhämtning.
För mig var det av stor vikt att förstå vad som hände just nu för jag hade under så lång tid förträngt och stoppat undan alla normala signaler på behov av vila och avkoppling. Jag behövde förstå vad som hände i min kropp, vad stress är och hur kroppen och själen reagerar. Det var steg 1, och steg 2 var att inse att jag hade förnekat mig vila och återhämtning och det skulle ta mer än en vecka för att ”vila upp mig”. En av de viktigaste insikterna från stresshanteringsgruppen är just vikten av vila. Vila är inte nödvändigtvis sängläge utan kan vara olika typer av återhämtning i form av motion, estetiska upplevelser och njutning med det gemensamt att arbetet läggs åt sidan till fullo. Att vara doktorand innebar i mitt fall att jag aldrig kände mig ledig. Jag jobbade hemma och gick aldrig från jobbet. Arbetet låg alltid över mig oavsett om klockan var 18 på kvällen eller om det var söndag eller julafton.
Vägen tillbaka är individuell. Det finns inga genvägar tillbaka till en bra tillvaro lärde vi oss i gruppen. Det är jag som måste få till praktisk handling och förändring i den personliga vardagen för att långvariga negativa stressorer ska kunna besegras. Jag måste bli bättre på att skydda mig mot påfrestningar och bättre på att påverka min omgivning och få respekt för mina rättmätiga behov. Min största prövning har varit att få mig själv att respektera mina egna behov utan att se det som en svaghet eller ett nederlag. Att bli trött innebar för mig att jag var tvungen att skynda mig för att bli klar – idag ser jag det som en signal på att lägga allt åt sidan och byta fokus och vila.
En av sessionerna i stresshanteringsgruppen handlade om att balansera behov. Det gjorde mig inte bara uppmärksam på att man som människa behöver olika saker för att känna sig hel eller levande, utan framför allt att jag trodde att jag klarade mig på vissa behov allena. I mitt liv dominerade tanke- och idéstimulans (kognitiva behov) samt sömn, motion och mat (fysiologiska behov), däremot var känslomässiga, sociala och existentiella behov starkt eftersatta. Vår terapeut ritade upp cirklar med dessa behov och hur de går in i varandra – och den bilden bär jag med mig fortfarande. Jag har dessa bollar att bolla med och jag behöver dem alla men ibland blir vissa större och tyngre och då behöver jag balansera upp med andra bollar. Jag hade definitivt en olämplig obalans i fördelningen av utrymmet för dessa olika behovsområden. Men det var inte förrän jag gjorde övningen med en behovsprofil som jag insåg hur stor obalansen hade varit. I övningen fick jag fylla i hur viktigt exempelvis det kognitiva behovet var och hur nöjd jag var med min aktuella situation. Jag fick liksom svart på vitt på hur stor obalansen var och hur otillfredsställande den var.
En annan övning eller hemuppgift som har varit till stor nytta för mig är situationsanalysen. Rent konkret är det ett papper indelat i fem kolumner. Kolumnerna har rubrikerna SITUATION, KÄNSLOR, AUTOMATISKA TANKAR, KROPPSLIGA SIGNALER och HANDLINGAR. Sedan fick till uppgift att observera oss själva, beskriva en situation som sticker ut på något sätt och beskriva situationen utifrån kolumnernas rubriker. Under SITUATION beskriver jag vad det är som händer t. ex. att jag får ett mejl från en kollega som föreslår att vi ska göra ett jobb tillsammans. Under rubriken KÄNSLOR beskriver jag vilka känslor som jag får när jag läser mejlet, t. ex. glädje, förväntan, rädsla. Sedan vilka AUTOMATISKA KÄNSLOR som uppkommer såsom ”hur kommer jag att orka”, ”det är för tidigt” eller ”nu kommer jag att gå igång igen”. Sedan beskriver jag de KROPPSLIGA SIGNALER som exempelvis svettningar, skakningar och huvudvärk. I den sista kolumnen, HANDLINGAR, skriver jag hur jag agerar exempelvis att jag skriver ut mejlet, svarar och föreslår en plan för arbetet.
Jag har haft stor nytta av den här typen av situationsanalys. Den har inneburit att jag kan får ordning i kaoset, att jag förstår varför jag plötsligen börjar svettas och skaka, att jag kan skilja olika reaktioner åt och att jag kan förstå varför jag reagerar som jag gör. Uppdelandet i olika fack gör också att jag tydligare kan göra något åt det som händer så att det blir annorlunda nästa gång eller nästa gång jag börjar svettas och skaka så känner jag mig inte galen utan förstår varför det hände just nu och då är det inte lika läskigt. Numera bär jag inte med mig pappret med kolumnerna utan jag har dem i huvudet.
Jag kan inte nog understryka hur viktig stresshanteringsgruppen har varit för mitt tillfrisknande. Förutom de verktyg som vi har blivit introducerade för så har jag i mina gruppkamrater känt en stark och varm gemenskap. Även om vi inte har identiska problem så har vi kunnat känna igen oss i varandras svårigheter och det har inneburit i mitt fall att jag inte har känt mig så förtvivlat ensam och konstig. Dessutom har onsdagarna med gruppen varit en frizon. När dagarna har känts tunga och hopplösa så har onsdagarna varit mitt ankare i tillvaron. Jag har ingen aning om hur mitt tillfrisknande hade sett ut utan gruppsamtalen men tack vare dem så har jag kunnat ta mig ur dimman och börja få ordning i kaoset. Jag önskar att alla som får diagnosen utmattningssyndrom för den möjlighet som jag fick.
